Bort med tassarna

För två år sedan kom Threads. Ett forum via Instagram där du kan dela tankar och funderingar.

Jag tänkte "perfekt, här kan jag miniblogga".

Jag hann skriva om min barndom och mina föräldrar i 3 inlägg innan min syster hittade dit - jag visste inte om korspubliceringen, att det du skriver där kommer upp i Insta-flödet om du inte har avpublicerat.

Det tog hus i helvete. Min syster var helt jävla livid för att använda engelska. Hon spydde galla över mig och såg till att jag inte var inbjuden till min pappas 80-årsfirande.

Snopet.

Jag kan till denna dagen inte fatta min systers vrede, att hon säger till mig att min verklighet inte överensstämmer med hennes. Men jag, som någonstans är mer utvecklad psykologiskt än henne, kan det. Hon var aldrig DÄR. hon var aldrig min mammas skräpkorg, hon hörde aldrig mammas konspirationsteorier, hon satt aldrig i bilen. Hon hörde inte anklagelserna.

Så vi blev ovänner över detta. Min bror har jag redan tappat, han är 9 år äldre och har idag vuxna barn han behöver ta hand om. En liten passus är att inom 1.5 år tog båda mina syskons äktenskap slut. Jag tror inte det har det minsta med mina anklagelser att göra, men ändå intressant tidsmässigt sett.

Hursom, man måste återigen passa sig var och hur man skriver om personliga saker - för det kan slå så himla fel. Jag petade på ett problem i vår familj och blev utesluten - det visar på att min syster hellre håller en artificiell roll igång än tittar på vad som faktiskt har hänt. Hon sopar det hellre under mattan och skickar ett blomsterbud än att vara DÄR och höra hur det låter. Det tycker jag är ett undvikande beteende, men det får henne att känna att hon har gjort sitt. Hon kan skylla på att hon har familj och gömma sig bakom det.

Jag som INTE har familj och bor närmast får den otacksamma rollen att "finnas där" och sörja för att gamlingarna får mänsklig kontakt. Jag, som varit mest utsatt av oss tre. 

Fy fan, är min känsla.