50 and fabulous - eller...?

För två år sedan kom Threads. Ett forum via Instagram där du kan dela tankar och funderingar. Jag tänkte "perfekt, här kan jag miniblogga". Jag hann skriva om min barndom och mina föräldrar i 3 inlägg innan min syster hittade dit - jag visste inte om korspubliceringen, att det du skriver där kommer upp i Insta-flödet om du inte har avpublicerat. Det tog hus i helvete. Min syster var helt jävla livid för att använda engelska. Hon spydde galla över mig och såg till att jag inte var inbjuden till min pappas 80-årsfirande. Snopet. Jag kan till denna dagen inte fatta min systers vrede, att hon säger till mig att min verklighet inte överensstämmer med hennes. Men jag, som någonstans är mer utvecklad psykologiskt än henne, kan det. Hon var aldrig DÄR. hon var aldrig min mammas skräpkorg, hon hörde aldrig mammas konspirationsteorier, hon satt aldrig i bilen. Hon hörde inte anklagelserna. Så vi blev ovänner över detta. Min bror har jag redan tappat, han är 9 år äldre och har idag vuxn...

 Jag har en väldigt ansträngd relation till min mamma. När jag var liten - vi pratar 5-årsåldern - separerade mina föräldrar. Vi, jag och mina tre syskon, flyttades runt mellan radhuset vi vuxit upp i och kallade hem och en lägenhet i området intill. Ibland var det pappa som var i lägenheten, ibland mamma. När pappa var "in charge" var det ordning och reda, när mamma var det var det osäkert, sena bilresor till någon konstig bar, en gubbe som kom in i lägenheten. Den där gubben skulle prompt bada badkar med mig så fort jag skulle bada, väldigt obehagligt. Mamma verkade inte fatta nånting, hon var så förtjust i den här gubben - som jag nu förstår det var nån sorts door man på den där märkliga rökiga baren. Vi blev äldre, mamma o pappa höll ihop trots allt och vi flyttade ut till en ö.  Där blev jag superisolerad, för enligt normerna på ön har man inte med att göra med folk från fastlandet. Man är mindre värd och skall skys som pesten. Detta verkar mina föräldrar ha noll koll på...

 Ett återkommande tema under de där vilda åren var O.  Jag namngav honom aldrig men en del följare brukade fråga om han var den O. Jag svarade aldrig på det. Men det var han. O kom susandes in i mitt liv via en väns vän. Så udda, så märklig, så spännande. Åtta år äldre, smart, välfungerande i sitt intelligenta jobb men så kvaddad på insidan. Han var ett enigma. Vi hade så roligt under de där åren; sena nätter, obskyra nattklubbar, matlagning mitt i natten. Varma kramar och närhet men ändå så otillgänglig. Övernattningar hos varandra med bra snack. Han var trasig inombords men hade ändå så fina blå ögon som såg ledsna ut. Jag trodde jag förstod honom. Vi gled isär efter ett tag och han flyttade till en annan stad för jobb under tio års tid. Under den tiden hann allt det där dramat utspela sig med tjejgänget som försvann, men jag hade fortsatt umgänge med killarna i gänget. De berättade att O skrivit ett brev till dem enligt 10-stegs programmet och sedan lämnat stan. Jag förstod...

Så vad har hänt sedan dess? Jag tappade ganska snart efter blogghaveriet mitt umgänge. Det var en grupp kvinnor som vände sig emot mig efter att ha upplevt att jag fick för mycket uppmärksamhet när vi var ute. De beskyllde mig för deras singelliv, att jag "snodde alla killar" och var ett störande moment helt enkelt. Över en natt försvann 12-15 personer. Inte så lustigt. Till saken hör att jag var lika mycket singel som de, var de där killarna var vet jag inte. Jag har sedan dess även tappat äldre vänskaper av olika skäl; vi har blivit oense, några har flyttat från stan och en del har helt enkelt bara försvunnit som ett resultat av det ovanstående. T o m de jag firade min 40-årsdag med har försvunnit, där en av dem kuppade sig in på mitt boutique-hotellrum och förstörde toaletten på fyllan.  Jag har blivit väldigt ensam. Jag har tragglat på med jobb. År 2016 hade jag världens bästa jobb; välbetalt, roliga kollegor, bra chef och mycket resande både runtom i landet och utomlands...

En gång i tiden hade jag en - tydligen - populär blogg. Jag var i 30-årsåldern och skrev om uteliv, flings, kompisar och lite jobb. Jag var en s.k. late bloomer och hade någon sorts tonårsrevolt efter att ha levt som duktig flicka och i ett längre förhållande. Det var mycket fest, killar och hålligång med nyfunna vänner. Men så blev någon jag skrev om identifierad och notifierad och allt gick åt helvete, jag raderade hela klabbet och skämdes som en hund. Det visade sig att jag hade uppåt 100 000 läsare som jag var ovetande om och SÅ stor är inte den här staden, klart som sjutton att någon till slut skulle identifiera någon av de jag skrev om. Ridå ner, minst sagt. Detta var någon gång runt 2014, tror jag, och sedan dess har jag inte skrivit en rad online. Men jag har saknat att skriva av mig, särskilt som åren mellan 40 och 50 inte varit så lustiga och för några veckor sedan blev jag psykotisk. En massa tankar och minnen har ploppat upp under tiden jag legat och vridit mig i min säng, ...