The mother wound

 Jag har en väldigt ansträngd relation till min mamma.

När jag var liten - vi pratar 5-årsåldern - separerade mina föräldrar. Vi, jag och mina tre syskon, flyttades runt mellan radhuset vi vuxit upp i och kallade hem och en lägenhet i området intill. Ibland var det pappa som var i lägenheten, ibland mamma.

När pappa var "in charge" var det ordning och reda, när mamma var det var det osäkert, sena bilresor till någon konstig bar, en gubbe som kom in i lägenheten. Den där gubben skulle prompt bada badkar med mig så fort jag skulle bada, väldigt obehagligt. Mamma verkade inte fatta nånting, hon var så förtjust i den här gubben - som jag nu förstår det var nån sorts door man på den där märkliga rökiga baren.

Vi blev äldre, mamma o pappa höll ihop trots allt och vi flyttade ut till en ö. 

Där blev jag superisolerad, för enligt normerna på ön har man inte med att göra med folk från fastlandet. Man är mindre värd och skall skys som pesten.

Detta verkar mina föräldrar ha noll koll på, de brydde sig inte om att kolla kulturen på öarna innan man valde att köpa ett hus där, de skulle väl "starta om" och rädda sitt äktenskap.

Under åren som följde, jag var mellan 9-13 år, fick jag höra allsköns skitsnack om pappa från min mamma. Hon anklagade honom för att vara bög ("se så korta shorts han har!"), att han hade affärer med någon kollega och affärer med hennes kollegor ("ser du hjärtanen som hänger på C's presentkorg, det är ite till mig, det är till din pappa") osv osv. Jag fick lastas in i bilen otaliga gånger när hon åkte runt nattetid och skulle hitta bevis på att pappa var otrogen.

Det var helt sinnessjukt. Och min äldre syrra hörde ingenting av detta, inte heller min äldre bor. JAG var den utvalda komposten för alla hennes paranoida tankar och konspirationer. Det var JAG som satt i bilen på alla dessa räder. 11 år gammal, med uppspärrade ögon.

Fastforward till 2001. Jag hade fått ett bra jobb i Stockholm och hade flyttat dit. Jag var 25 och tyckte att livet var rätt så bra. Plötsligt söker receptionen mig på min mobil, min mamma hade ringt med konstig röst och sagt att de skulle "hälsa mig hejdå".

Det var min mammas första självmordsförsök. Hon gjorde det igen medans jag var i hemstaden på besök och ännu en gång efter det. Hon blev inlagd på psyket. Jag och min syster blev tillsagda av hennes psykiater att "vi får aldrig mer säga något som kan uppröra henne, då kanske hon tar livet av sig". Vilken jävla sak att säga..?

Efter det har det varit så sjuka vändor. Hon och min pappa har skilt sig 3 gånger och gift sig igen efteråt. Pappa har fått städa upp efter henn i radhuset och drog på sig en hjärnblödning på köpet. Hon drog, hittade en liten portugis på nätet som hon gifte sig med och som scammade henne, då tog hon tillbaka pappa - som hade fått köpa sig en lägenhet - och så skulle de leva ihop. Det tog slut en julafton då hon kickade ut honom så att han fick ta in på vandrarhem. Med buller och bång flyttade de båda till varsin lägenhet i samma område - och började ändå umgås med varandra.

Min pappa har burit min emotionellt outvecklade och naiva mamma på sina bara händer hela livet. Hon har trampat, stampat och nedvärderat honom hela mitt liv. Så fort han har sagt något himlar hon med ögonen och förlöjligar honom. Det pågår än idag.

Sedan några år bor de likväl tillsammans i en trea; han i ena änden och hon i den andra. Han, över 80 år, lagar mat varje dag och hon lever som ett jävla spöke i sin del. Hon engagerar sig online i gamla dagars tid och vurmar för människor hon kände för 50-60 år sedan. Ibland undrar jag om hon är dement, manisk eller helt enkelt galen. Hon går inte utanför dörren och ser förjävlig ut när man ser henne. Blek, hängande ögon och tunnhårig.

Hon opererade höften för några år sedan. Pappa vägrade vårda henne och min syskon nöjde sig med att skicka en bukett här och där men var aldrig på plats. JAG fick åka dit och duscha henne och kamma hennes hår medans hon skrek efter sig egen (sedan länge döda) mamma. Detta förlåter jag inte mina syskon för, ärligt talat.

Hon vill inte kännas vid de åren då jag fortfarande bodde hemma efter gymnasiet, då hon stod och skrek att jag var vidrig. Ingen jävel skulle nånsin vilja ha mig. De sparkade ut mig så att jag fick leva på en kompis soffa i plastkassar. Inget av detta vill hon kännas vid idag.

Hon vill inte heller kännas vid att hon genom hela min adolescens pratade nedvärderande om min pappa och skapade ett hat mot honom genom sitt eget hat. Hon påstår sig inte minnas de där biljakterna, skitsnacket, konspirationerna.

Så skönt! Att man kan gömma sig bakom 20-30 års brainfog! Men vi - jag - som stod där i den där jävla stormen minns. Och det gjorde ont.

Jag har alltid haft det bra materiellt sett. Jag har haft kläder, leksaker och gosedjur. Men jag har inte haft en trygg uppväxt med kärleksfulla föräldrar, som har lärt mig självvärde, att tycka om mig själv. Jag har blivit en vuxen person som mäts genom prestation, att vara duktig och stark. Inte behöva något från någon. Att be om hjälp, med ens det minsta, är en dödssynd.

Min mamma ÄLSKAR folk med utbildning. Akademisk utbildning är lika med godkänd för henne. Mina syskon har det, och deras barn i sin tur är på väg att skaffa det. Heaven.

Men jag då? Vid ett tillfälle tjänade jag mer än mina studerande syskon och inte fan gav det någon uppmärksamhet. Jag var ju nåt som bara hände, den där minstingen som råkade bli till.

Inte en enda gång har min mamma frågat mig hur jag MÅR. Hon är intresserad av praktiska saker som lön, var jag bor och hyra, var jag jobbar (knappt) och alla praktiska saker. Men hur jag MÅR och vem jag träffar för stunden är oviktigt. 

Sedan jag fick min psykos för snart en månad sedan messade jag kort och sa att jag är sjuk, jag vill inte prata om det med henne.

Vad gör hon? Ringer som besatt. Messar mig och säger att hon hoppas jag får hjälp med allt som "kommer med åldern". Jag höll fan på att gå upp i atomer. KOMMER MED ÅLDERN??? Jag har mått dåligt sedan jag var 30, och när jag var tonåring och fick panik över hennes beteende fick jag höra att "det hör till åldern", snarare än att ta sig en titt i spegeln över sitt eget beteende och hur det påverkade hennes barn.

Jävla kärring.

Jag kan inte undgå att tänka tanken att jag kommer aldrig känna mig fri förrän hon är död. Då släpps bojorna att behöva vara en duktig dotter som kommer med ett påklistrat leende och en bukett, och all den där förväntan att man skall vara så jäkla DUKTIG så man godkänns av någon som banne mig aldrig varit duktig i hela sitt liv.